Att välja ras var ett kapitel för sig, jag har ju haft blandras förut och var väldigt nöjd med det. Men det är svårt med att veta vad som slår igenom på blandraserna. Så om barnen blir intresserade av att tävla och så med hunden så är det bättre med en renrasig eftersom de får tävla i allt. Jag hade lite krav på vår kommande hund. Mellanstor, social, frisk (inga kända rassjukdomar), lagom aktiv, inte för mycket jaktanlag, inte för tuff i psyket...mm Tja.. vart hamnar man då? Pudel ville inte Emil (krullet störde), Tollare är ju trevliga, men så extremt skotträdda och så gillar jag ärligt talat inte nosfärgen... Så tillslut föll valet på Isländsk fårhund, jag har ju träffat massor av sådana och de är alltid lika positiva, modiga och lojala till sin familj. Sen är de ju lite skälliga, men jag insåg att alla mina egenskaper är svåra att finna så det får man väl stå ut med.
På kennelklubben hittade vi Kennel Nóis Örk i Åtvidaberg som hade två valpar kvar i en kull, nu tio veckor. VI åkte dit och föll direkt för lille Ingvi. Han var lugn, trygg och verkade lik pappan till sättet. Pappan var intresserad av oss, men inte överdrivet. Han var oerhört snäll och brydde sig inte om att springa och skälla för det mesta. Ingvi verkade precis lika cool. Så var han kompakt i kroppen men ganska hög, det gillade vi också. Han är ljusare än systern så vi antar att han blir ganska ljust röd när han blir stor. Första tiden hemma har gått jättebra, nu är det bara att hoppas att vi kan träna honom lagom och på ett bra sätt, så han blir en fin och duktig vuxen hund sen.
